Mysträna som Martina: ”Jag ser inte tjusningen i att pressa sig tills det svartnar, så jag fann mitt eget sätt”

Författaren och skådespelaren Martina Haag ville komma i form. Så hon gav sig ut i löparspåret – i lite lagom lugn takt som tillät att samtidigt kunna göra annat trevligt, som att sms:a till familj och vänner medan hon sprang. Resultat: sex fullföljda maraton. “Jag började på helt motsatt sätt”, säger hon.

Nytt-pers-på-milen-mackan och Så-här-långt-har-jag-aldrig-sprungit-mackan

Martina har alltid tänkt att hon inte är en löpartyp, ingen träningsperson överhuvudtaget. Efter fyrtio kan det dessutom kännas som att “gå emot evolutionen” när man vill komma i form, som Martina säger. Men när folk började gratulera till en ny bebis på gång, när det inte var någon ny bebis på gång, tänkte hon att det trots allt var roligare att börja springa än att ge upp och dra täcket över huvudet. Två år senare sprang hon sitt första maraton.

– Jag kommer visserligen i mål typ sist av alla när jag springer maraton, strax innan funktionärerna plockar ner allting, men ändå – jag gör det!

Så vad hände? Drogs hon med i spring-tills-du-svimmar-trenden där seniga män med evangelisk blick förkunnar att löpning är enkelt och löser livets problem? Nej, hon uppfann mysträningen. Träna för att må bra, men må bra medan du tränar.

– Jag ser inte tjusningen i att pressa sig tills det svartnar, så jag fann mitt eget sätt. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks genom näsan, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag började på helt motsatt sätt. En mil är vidrig om varje steg är en pina. Det ska ju upprepas, så då är det bättre att springa väldigt långsamt och mysigt. Så långsamt att man kan sms:a samtidigt. Det är det inte många löpare som kan ...

Martina började springa i 12 minuter. Sedan lade hon på en minut per springtillfälle och adderade belöningar längs vägen. 15 minuter utan att stanna blev ett par riktiga springskor. 20 minuter utan att stanna – ett fräsigt löparlinne.

– Det är viktigt att belöna sig själv. Allt sitter i huvudet.

Det är också vad Martina brukar säga till deltagarna som följer med på hälsoresor till spanska solkusten, när de tycker de är för gamla, trötta, tjocka eller för mycket skulle-börjat-springa-för-länge-sen för att börja springa och komma i bättre form. “Alla här inne kommer att springa en mil på söndag”, säger Martina inför skeptiska blickar på välkomstmötet. Och så blir det.

– Det går inte fort, vi är ju tvungna att stanna och stretcha och käka jordgubbar och så, men alla genomför springrundan. Vi har en målgång där alla får kransar och bubbel och går i mål tillsammans till We are the champions på högsta volym. Flera gråter och tackar. ‘Tacka inte mig, tacka dina ben’, säger jag.

Metoden förevigades i boken “Heja, Heja” och innehåller tips som att (1) berätta för andra att du ska ut och springa, så grupptrycket gör att du måste göra det, (2) sätt på dig träningskläderna direkt när du kommer hem, om du ska springa efter middagen – så är du redo, eller (3) skaffa en löparkompis som gör att du kommer iväg och som du kan prata med medan ni springer – långsamt. (4) Låt ditt första maraton vara Loch Ness marathon. Det är så vackert i Skottland, och skottarna är otroligt trevliga och hjälpsamma. Maten är dock rätt… ogod.

Något år efter en hälsoresa i Spanien träffade Martina en av deltagarna på stan.

– Hon kom fram och sa hej men jag fattade inte vem det var. Hon berättade att hon vägde närmare 100 kilo senast och då kände jag igen henne. Hon hade förändrat sitt liv och var så glad. Sådant är häftigt att få uppleva.

Läs mer om Martina Haag och hennes feel-good filosofi.